Jag har verkligen haft flera månader med dåliga perioder nu. Nivet, dom vardagskvällar då man bara ligger inne och är allt förutom lycklig. Jag var lycklig, men jag tror inte jag är det nu. På nyårsafton var jag lycklig. Men såfort den där ensamma vardagskvällen kommer så sadlar jag om och spricker inombords. Så känslig och bräcklig. Nyss började jag storgråta när jag kom innanför dörren efter en fin dag för att jag hade tappat bort min hörlursplupp. När man börjar gråta en gång så kommer massa massa tankar upp och så gråter man för allt man redan har gråtit för. Så det slutade med att jag låg på badrumsgolvet och grät. 10 minuter senare låg jag i sängen och råkade spilla ut vatten på golvet. Gråt. Vad fan händer?

Livet kan inte alltid vara på topp, eller hur? Läser Fornis blogg. Hon skrev en bra mening som jag kommer citera: "Sen följde flera månader av extrem olycka. Men med starka ljuspunkter av glädje i smärtan. Lärde mig den viktigaste konsten av dem alla, att kunna känna sann glädje trots att du befinner dig mitt i sorgen." Å så sant. Mina vänner är den där glädjen i sorgen. Jag älskar er så mycket!